”Emogonzo är inte så mycket en journalistisk genre som en livsstil. Jag och mina vänner myntade den för kanske tio år sen och som med allt man myntar så blev det, i mitt fall, lite av ett monster.
Man har en hypersubjektiv inställning till objekten, det vill säga allt, men det viktigaste är att man är hudlös hela tiden. Tills man dör. Allt man gör är en del av ett större projekt. Det är ödet. De här låtarna osar emogonzo. Emogonzon är mer romantisk än hårdkokt, den är ofta latent suicidal, vilket adderar elektricitet. Från mitt favoritband, rockens framtid, de finska slynglarna i Punainen Planeetta (ingen slump att de slutar på TTA), via BlakeTheMan1000:s pojkrumsnaiva vibe shift-pop som jag upptäckte i den viktiga podcasten Wet Brain, till Girls sublima Lawrence-hyllning, som får mig att gråta varje gång. Sparklehorse sköt sig själv i hjärtat, glöm inte det, men Anton Newcombe sparkade sina fans i huvudet. Livet är underbart. Det är lite av ett monster.”
Sida A.
1. Punainen Planeetta – Ei tehdä mitään
2. Sparklehorse – Maria’s Little Elbows
3. Moe Tucker – Will You Love Me Tomorrow?
4. Galaxie 500 – Moonshot
5. Blakethemann1000, May Rio – Blake 2
6. Spacemen 3 – Ode To Street Hassle
7. Royal Trux – Stevie (For Steven S.)
8. Rita P – Rita Poser
9. The Brian Jonestown Massacre – If I Love You
Sida B.
1. Life Without Buildings – New Town
2. Big City – Nowhere
3. Baba Stiltz – Big City
4. Girls – Lawrence
5. Denim – Glue & Smack
6. Cockfighter – A Whole Life
7. The Hellp – Meridian
8. Bright Eyes, Neva Dinova – Tripped
Elis Monteverde Burrau är poet och rör sig konstant mellan bildkonst, performance, skådespeleri, video, musik, och jobbar dygnet runt och överallt. Han driver också pdf-förlaget Fame Factory, är sidekick i Cycle Press och syns ofta i dumburken som panelist i Cyklopernas land. Han har en uttalad svaghet för svaghet, men betydligt mindre tålamod med intellektuell ohederlighet.