Musikbloggen Den magiska samlingen startades av Daniel Söderberg år 2010 som en reaktion på att konceptet blandband i princip var spårlöst försvunnet. Då var Spotify relativt nytt i Sverige, det var gratis för användare som till viss del accepterade reklam och autogenerade spellistor var bara något som programmerarna såg i sin spåkula. Syftet med Den magiska samlingen var att få tillbaka lite av tankesättet bakom ett blandband men översatt till en digital form. Att utmana den som skapade spellistan att genom en personlig djupdykning i sin hjärna och musiksmak bjuda mottagaren på en välkomponerad soppa med både hits och oupptäckta guldkorn.
Journalisten, författaren och trädgårdsanarkisten Elin Unnes var en av de första att göra en magisk samling. 10 april 2010 publicerades hennes spellista på bloggen. Intervjun är gjord av Daniel Söderberg och publicerad i finfina fanzinet Trauma nr 2.
Hej Elin! För 13 år sedan gjorde du ett mixtape för Den magiska samlingen som du kallade för Strip Club Classics – Tattoo You Edition (lyssna här). Tretton år sedan är ju ganska lång tid vad gäller både livet och musiksmak. Hur känner du för samlingen idag?
– Va sjukt, 13 år, det känns som om jag har varit med i en sån där grej när ens lärare i mellanstadiet säger åt en att skriva ett brev till sitt äldre jag, och nu har det precis kommit fram. För 13 år sen var jag 30 och hade aldrig varit på strippklubb. Det har jag fortfarande inte, så titeln är på gränsen till appropriering.
Några av de här låtarna sågs som ganska cheesy när jag valde dom, men har sedan dess fallit in i nån sorts historisk kanon och blivit klassiker. Vilket gör att vissa val känns lite VÄL självklara i dag. Men urvalet gjordes ju också för att Stefan, min man, skulle känna det som att han var och tatuerade sig på Jumbo’s Clown Room i L.A. eller nåt, fast han egentligen satt i en soffa utan ben i en hyresrätt i Hässelby. Dock extremt nöjd över att jag valde Sweet Home Alabama och inte That Smell, som väl är den riktiga strippklubb-klassikern. Rättvisa för Sweet Home Alabama!
Vilka låtar skulle du plocka bort respektive lägga till ifall du gjorde samlingen i dag?
– Jag hade absolut jobbat in Joan Jett nånstans, I Hate Myself for Loving You förmodligen. Och Suzi Quatro. En fransk kompis till mig, Geoff från bandet Jessica93, har satt upp en lista på den lokala baren Chair De Poule i Paris, riktad till alla DJs som spelar där. Listan är över förbjuden musik och den innehåller bland annat Hanging on the Telephone med Blondie, The Passenger med Iggy Pop och Marquee Moon med Television. Om Geoff hade gjort en lista över hårdrock tror jag tyvärr vissa av mina låtar skulle ha varit med. När jag själv spelat till exempel Ain’t Talking About Love ute så brukar jag följa upp den med Fuck Shop av 2 Live Crew, eftersom riffet är samma, och då tycker jag att kontexten blir mer förlåtande. Men Led Zeppelin får man tyvärr inte spela under några omständigheter. Den ryker.
Vad har du för förhållande till blandband?
– Älskar dom! Gav ett till min man innan vi gifte oss, som en del av mitt ganska styltiga flörtande.
Kommer du ihåg ditt livs första egensnickrade blandband?
– Mina första blandband var såna där man spelade in från radion, som alltid saknade de första takterna eftersom man satt och lyssnade och spelade in i realtid. Om det kom nåt som lät som en bra låt så drog man i rec + play fort som fan. Sen blev det alltid någon sekunds radioröst i slutet av varje låt också, för att man inte var snabb nog att trycka på stop. Det var så jag började lyssna på MC5 – det var ett specialprogram om Wayne Kramer där jag satt och spelade in varenda låt för jag tyckte det lät så jävla coolt. Så det var förmodligen ett av mina tidigaste blandband. Jag hade ingen stereo eller cd-spelare när jag var liten, så det var radion som gällde eller så lånade jag vinylskivor på biblioteket och spelade på mina föräldrars skivspelare i nedre salongen, vilket var finrummet.
Minns du något särskilt från det första blandbandet du själv fick?
– Det fanns inte några andra som lyssnade på musik i byn som jag kommer ifrån, så när jag väl började byta blandband med folk var det med brevvänner som jag fick genom diverse forum. Min pappa hade ett uppringt modem på kontoret innanför nedre salongen, och jag brukade gå in på Bennos textbaserade forum, sen gå ut i köket och göra en kopp te, och när jag kom tillbaka hade sidan laddats in. När jag började på gymnasiet i Östersund brukade vi hänga i IRC-rum som också var textbaserade, och på mIRC, för att hitta likasinnade. Då byttes det en del blandband med mycket Morphine och Nefilim och Ralph Steadman-”inspirerad” handstil. Men nån gång under de där tidiga Benno-dagarna började jag chatta med en kille som skickade ett riktigt grymt blandband till mig som hette ”Sunglasses after Dark”. Mycket obskyr klassisk rock’n’roll, Nuggets-grejer typ, och tidig country. Jag har det fortfarande, det håller än. Jag är säker på att jag skickade en sån där jävla radiokassett tillbaka, så det känns väl sådär… Jag får ursäkta mig med att han förmodligen var en vuxen karl och jag ett barn.
Varför är det egentligen kul med blandband och noggrant sammansatta spellistor?
– Det är prestationsångest, namedropping och besserwisseri, i en enda härlig mix! Skoja ba. Blandband kan ju vara extremt personliga. Ett sätt att säga saker som kan vara svåra att formulera i ord. En go vän till mig blev en gång kär i en tjej som han inte delade något gemensamt språk med. De kommunicerade genom presenter och blandband. Han brukade fråga mig om råd, så som man gör i början av ett förhållande. Typ, ”Nu fick jag ett band med massa Jane Birkin och en burk hembakade kakor. Vad tror du det betyder, är hon kär i mig också?” Ja ba, ”Eh, ja.” Dom är ihop än idag.